Det blir som att resa en gång till – när vi ser på kartan hur färden gick.
Från Mundekulla i Småland till Almuñécar i södra Spanien. Vi pratar och minns de olika ställena vi åkte förbi och dem vi stannade på.
Ett nytt äventyr, att färdas med huset med sig, helt annorlunda från hur vi tidigare rest. Mindy ger frihet.
– Här kan vi stanna, säger en av oss.
– Letar du efter en ställplats eller ska vi fricampa?
– Hur mycket gas har vi kvar? Fungerar kylskåpet? Har vi vatten? Har du tömt toan?
Vi hittar både ställplatser vid motorvägen med brus och campingplatser med fenomenala utsikter över havet. Tåg hade varit hållbarare och gett oss andra saker. Men vi hade då inte plötsligt och lite impulsivt svängt av vägen och upplevt till exempel den fantastiska byn Luarca.
Höjdpunkter:
Klockan var halv elva på kvällen, ingen camping bara en lutande parkeringsplats. Vi var hungriga och sedär en restaurang. Var den öppen? Ja, minsann och fullt med folk. Dessa spanjorer. Som vi njöt av maten och att sitta där mitt i natten, som det kändes, och bli serverad god mat.
En höjdpunkt en av oss inte vill minnas var en ”liten fin väg” (trodde vi). Visade sig vara en serpentinväg med 500 meters stigning. Och en förrymd svart tjur (det var inte Ferdinand) mitt på vägen som vallades av en polisbil med blåljus.
Pickleball utanför Madrid. Skönt att sträcka ut sig efter lång körning och riktigt roligt tills yngsta sonen kommenterade att detta kallades tennis för pensionärer.
Nu vilar sig Mindy. Parkerad bakom huset där vi nu hyr en lägenhet. Men vi planerar redan hur Mindy ska få ta oss på en ny upptäcksfärd när vi åker norrut genom Europa – någon gång.
Avilas ringmur
Segovias akvedukt
