Jag läste Micro Activism – och blev lugnare, och mer aktiv, på samma gång
”När du hör ordet aktivist så tänker du kanske: Det är utmärkt, men det är inte jag.”
Så skriver Omkari Williams i sin bok. Och precis så har jag själv tänkt många gånger.
Jag har ofta sett på mig själv som ”inte tillräckligt aktiv”. Men en dag stannade jag upp och började räkna efter. Jag såg framför mig ett slags smörgåsbord av handlingar jag redan gör, driven av hoppet om en bättre värld. Små, ibland nästan osynliga: att vara rebellpappa, att föreläsa om hållbarhet, att engagera mig i klimatnätverk, att skriva inlägg på sociala medier. Kanske inte revolutionerande var för sig – men tillsammans är de inte obetydliga.
Det är där Williams bok kommer in. Hon visar, med både historia och nutid som exempel, att just dessa många små handlingar – när människor gör dem tillsammans – blir till verklig förändring. Och det fick mig att andas ut.
Jag fastnade särskilt för hennes fyra arketyper av aktivister: den oumbärliga, producenten, organisatören och dragplåstret. Vi kan välja den roll som passar oss bäst, säger hon, och även röra oss mellan dem. Det viktiga är inte hur mycket eller lite vi gör, utan att vi gör det vi har lust och mod till. ”We are meant to work to fix what we can.”
För mig var det lite av en lättnad. Jag behöver inte stå på barrikaderna för att räknas. Jag får vara den jag är – och ändå göra skillnad.
Så jag lägger ifrån mig boken med en känsla av stillhet och riktning. Jag är aktivist. På mitt sätt. Och det är gott nog.