Jag satt och kände hur tårarna nästan brände bakom ögonlocken.
Filmen började som man förväntar sig av David Attenborough – ett färgsprakande undervattensäventyr. Sköldpaddor som rörde sig som långsamma dansare, stim av fiskar som glimmade som flytande silver. En värld som kändes både uråldrig och sårbar.
Men långsamt skiftade tonen. Bilderna blev mörkare, mer obarmhärtiga. Plötsligt fick jag se något jag önskar att jag inte hade sett – en bottentrål som skar genom havsbotten som en plog i jord. Fast här var det inte jord som vändes, utan hela ekosystem som slogs sönder. Det kändes i magen.
Attenborough är 99 år och har skapat över hundra filmer om naturen. Hans röst är lika stadig som alltid, men budskapet denna gång var tyngre. Ocean är inte bara en film. Det är ett rop på hjälp från havet.
Ändå lämnar han oss inte i mörker. Mot slutet visar han att havet har en otrolig förmåga att återhämta sig – om vi bara ger det chansen. I marina skyddade områden kan fiskbestånd komma tillbaka, livet spira på nytt. Som små hjärtan som börjar slå igen, för att sedan pumpa ut nytt liv också till de oskyddade områdena.
Men hoten är fler än överfisket: stigande temperaturer, försurning, plast och kemikalier. Filmen slår fast att vi människor har satt haven i fara – men också att vi är de enda som kan rädda dem.
När eftertexterna rullade satt jag kvar en stund. Tyst. Med känslan av att det här inte bara är en film man ser. Det är en film man måste bära med sig.